Natten vi nästan sov och morgonen vi nästan dog

Efter att ha blivit tipsade av Roger på kontoret tog vi oss till det, genom Kessels-Kramer, mediauppmärksammade budget-hotellet Hans-Brinkel.
Vi borde anat oråd redan när vi inte fick ett eget rum trots att vi blivit lovade det, men trötta som vi var tog vi våra väskor och slängde in dem i sex-bäddrummet för €22,50 var. Det låg en gitarr och någon konstig mössa på en säng, men ingen var i rummet. Fine, tänkte vi och drog ut, åt lite pizza och drack lite öl. När vi kom tillbaka till rummet satt där en puffandes italienare med toppluva, dåligt sittande jeans och dumt smil, spelandes något på sin gitarr. Han förklarade att han inte var så bra på engelska och vi försökte föra en konversation, vilket gick ganska bra.
Han gick fram till fönstret. Drog för gardinerna och frågade oss om vi visste varför de skrattade där utanför. Förklarade att vi inte visste utan att de bara satt där ute och pratade. Han hävdade bestämt att de skrattade åt honom och sa att han var lite paranoid och fortsatte sina sysslor.
Snart började han fråga oss om vad vi visste om The Game (spelet). Han trodde bestämt att vi hade något med något att göra. Frågade oss otaliga gånger om vi hade någon inspelningsutrustning, om vi fotade eller filmade honom osv. Han sa att de pratade om honom där ute. Kunde inte förstå varför de var så intresserade av hans liv. Fortsatte röka. Han hade en låt på sin mobil som han frågade vad orden betydde i. Förklarade det vi hörde tills jag kom på att det var en Bowie-låt. Han hävdade att det var omöjligt. Jag, insisterade och tog upp min iPod och satte igång den. Det var inte samma inspelning men samma låt och han blev som förstummad och trodde ännu mer att vi var involverade i någon konspiration mot honom.
Vi fick nog och sa att vi skulle ut. Jag ville byta rum. Förklarade i receptionen och frågade samtidigt om låset till mitt skåp. En av de anställda hängde med upp och bytte lås och kollade till vår italienske vän. När vi kom ut ur rummet sa han att italienaren nog var lika harmlös som vi såg ut att vara. He's just a stoner.
Kom fram till att vi inte kunde stanna i rummet så vi gick till en affär och köpte lite öl och gick planlöst omkring i någon timme. Kom tillbaka till rummet och han var inte där. Först trodde vi han gömt sig bakom draperiet i badrumment, men icke.

Björn kom på att det vore kul att skriva något på väggen. Hade massa tejp. Han tänkte började skriva It's a game, men det blev It's all in your head och just när han tejpade det sista på d:et stormade han in. Med en ny liten påse och satte sig på sängen igen. Han fortsatte sitt malande om spelet och om vi spelade in något och om alla jävla konspirationer, om att han inte hade någonstans att bo, om att han var fattig, om att han inte ville säga sitt namn och ändlösa loopar av meningslösa frågor, omöjliga för oss att svara på. Snart såg han väggen och blev självklart upprörd och frågade snäppet ursinnigt varför vi skrev så. Han var upprörd, men vi, eller mest Björn lyckades få honom att slappna av lite. Till slut. Kanske två, lyckades vi få tyst på honom och lade oss. Båda med kläderna på, i vår våningssäng. Ackompanjerat av hans klyshiga Bob Marley-musik i bakgrunden.
Vaknade förvånansvärt utsövda när alarmet ringde. Låg och snoozade lite. Italienaren verkade lugnat ned sig. Björn skulle duscha så han packade upp grejer och vi pratade lite. Då helt plötsligt flög han upp och började anklaga oss för att ha pratat om någon film och ville veta vad vi menade med det och blev helt upprörd, började slå i sina grejer och väggar och var helt vild. Vi drar tänkte jag och samtidigt som vi försökte väja oss verbalt och nästan fysiskt packade vi ned vår skit så fort vi kunde och han fortsatte gå lös och vi flög ur rummet. Ner i receptionen och ut. Innan vi kom ut hann jag säga till hon som jobbade där att det bodde a psychotic italian guy. And you should really go out and check him out. Svaret var något i stil med that sounds terrible. Innan vi hann ut ur rummet sa han att han skulle känna igen oss om han såg oss igen. Psycho.
Kommer aldrig glömma Björns citat på frågan Do you think I'm crazy?: Yeah, I think you're a bit crazy, man.